Coronatider
Tankarna vandrar runt i huvudet...
En pandemi! Under min livstid! Vad väntar härnäst?
När speciella händelser sker tänker jag ofta att det här fick mina föräldrar inte uppleva. En sorts sorg men det är ju det som är livet, oberäkneligt och föränderligt.
De lämnade livet med endast 5 månaders mellanrum när jag var 39 år.
Jag hade velat berätta om deras barnbarnsbarn Sanna, Simon, Matilda och Martin. Det hade de gillat.
Berättat om alla roliga händelser i mitt och mina syskons liv., vår syskonkärlek.
Jag hade velat berätta om när Piteälvens vatten steg i Älvsbyn och var endast 5 centimeter under stora bron (där jag och pappa tjuvfiskade), det skulle mamma ha fotat och skrivit en novell om. Hon fick flera noveller publicerade i olika tidningar och det gjorde henne sååå glad!
Tackat dem för en bra barndom, alla skratt, bus, minnen, sunt förnuft, vårt hem ( släktens samlingspunkt), roliga upptåg, värme....
Berättat om den stora tsunamin i Thailand, när mina barn tog körkort, mina resor, min husbil.... Stort som smått.
Berättat om Donald Trumph för dem. Mamma skulle absolut skrivit en novell om honom också med en bitterljuv ton av både ilska, avsky och avståndstagande. Han skulle definitivt fått rollen i novellen som "the bad guy"! Pappa skulle ha hittat på historier med Trumphen som förloraren.
Berättat om en pandemi som svepte över världen och många länder gick in i "lock down-läge".
Länder som kastades tillbaka gällande ekonomi och med stor arbetslöshet som följd.
Toapappershamstring, social distansering och tomma gator.
Skypat med dem, WhatsAppat, lyssnat på mammas Pod (hon skulle definitivt haft en)...
Berättat om flytten till huset intill ängen som sker inom kort...
Man skall leva medan man lever....